Part 2 Paying the price of a global lifestyle; now is good.

I know you care(d).

Earlier on, Lana asked me to write something about love. You know, that can’t-live-without-you kind of love. When it feels like happiness itself is entirely connected to one person, one relationship or certain memories – so strongly connected that we begin to believe that we cannot survive without it.

I’ve got great stories but-  as contradictory as it sounds (based on the subject and story): I hesitated. (Because) The love story goes: we hesitated (too long).

Then I figured I have another one that is tailored to the theme. One where I paid my price. Got lost, passionate, scared. Ended up on a life-changing crossroad. Got wiser, but without a hesitate…also much more confused.

Vulnerable.

We forgive, but we never forget.

It usually begins with the feeling of having the world at your feet, perhaps stumbling a bit, climbing…higher…higher…higher…until you build up the frustration (or strength) to reach all the way to the top. Do you dare to take the leap over the cliff (without knowing if something will save your fall)?

You fall…until you know if you’ll fly.

You think to yourself “I thought it was better to live life to the fullest, than to miss out on all the connected feelings.” Knowing that the price you are paying is skyrocketing for every thought, every wish and every step (or for all the missed ones).

“There’s trouble ahead, I can feel it…but I know you care.” I tried to save myself from the ruined, didn’t want my hands in the coat. “That’s how things ought to have been…”

I still hoped. It wasn’t always just wrong. Why couldn’t I dream? Because it’s the price of a diet of detachment: floating without surrounding rocks, towards a destination without a map (or an island to rest on).

Timing. Moments. Episodes.

We wait. We try. We learn to seek, to find the “right timing” between the two. In between, we learn to push away the natural rhythm. But whatever happens; we never give up. I thought I could fix you. For each stroke (forceful or not) and move on the global map, we get an invitation to a new beginning.

What we make of it, your story (and more so, what you experience as love), is based on your mindset and the step you’ll choose in the end. So, now is good or now is later? What’s it gonna be?

What makes (or made) it worth it? Not only knowing that you, but the feeling of (at least) having tried.

I saw it in the way you stare(d).

Lana bad mig tidigare att skriva något om kärlek. När det känns som att din lycka blir otänkbar utan en viss person, en relation, eller vissa minnen.

Jag är en mästare på berättelser. (MEN) Motsägelsefullt nog (med tanke på dagens ämne…), tvekade jag. (För att) Kärlekshistorien går såhär; vi tvekade (för länge).

Sen tänkte jag om och kom på att jag ju sitter på en skräddarsydd berättelse. Om en gång när jag fick betala ett dyrt pris för kärlek; tappade bort mig, blev hänförd (betydligt mer än förförd…) och rädd. Hamnade in på en livsförändrande vägkorsning. Blev klokare, men onekligen även mer förvirrad. Bräcklig.

Vi förlåter, men vi glömmer aldrig.

Det börjar oftast med känslan av att “allt är möjligt!” Du snubblar kanske lite först och börjar sen att klättra…högre…högre…högre upp…tills att en frustration (eller styrka) byggs upp för att nå ända upp till toppen. Väl där, vågar du verkligen kasta dig utför kanten (utan att veta om någon räddar dig)?

Du faller…tills du vet om du kommer att flyga.

Du tänker för dig själv; “Jag trodde att det är bättre att leva livet i all dess styrka och med alla dess nyanser, än att gå miste om känslorna.” Med vetskapen om att priset lätt skenar iväg för varje tanke, varje önskan, varje steg (eller för tiden som går medan du står stilla).

Du anar att en storm är på väg, varenda partikel i dig skriker samma sak. Trots det fortsätter du att tänka: “Jag vet att han bryr sig.”

Jag försökte att rädda mig från de förstörda, de som fastnat, jag ville aldrig ha mina händer i fickorna. “Det är såhär saker borde ha skett…”

Jag hoppades fortfarande. Det var ju inte alltid bara fel. Varför kunde jag inte bara få drömma? Jo för att det är priset efter att ha blivit matad en diet av avskildhet: flutit utan klippor, simmat utan karta (eller någonstans att vila sig) mot en svårfunnen destination.

Tajming. Ögonblick. Kapitel.

Vi väntar. Vi försöker. Vi lär oss att söka, för att hitta “rätt tajming” tills vi hittar. Undertiden lär vi oss att rubba den naturliga rytmen. Men, vad som än händer, ger vi aldrig upp.

Jag trodde att jag kunde hjälpa dig. Rädda dig. För att rädda mig.

För varje simtag (kraftfullt eller ej) och rörelse på den globala kartan, får vi en inbjudan till en ny början. Vad du väljer att göra av dessa, din berättelse (och din upplevelse av kärlek), avgörs av din egen inställning och attityd. Steget du tar i slutändan, “nu är bra eller nu är senare”, avgörs där. Vad väljer du?

Varför? Varför är (eller var) det värt det? Jo, inte bara för vetskapen om, utan framförallt för att få uppleva känslan av att du i alla fall försökte.

All about soul. Music addict. Business mind. Digital Marketer and PR Professional for a living. Passionate. People's person. In love with life and challenges. Swedish, half-Finnish, lived most of my life in my suitcase but moved back to Sweden in 2013. So here I am. Follow my journey!

2 Comments

  • July 25, 2013

    Lana

    I enjoyed it Alex. It makes me realise how we all go through such similar experiences…but so often feel so alone in them.
    I was especially captivated by these words:
    “Do you dare to take the leap over the cliff (without knowing if something will save your fall)?”

    • July 25, 2013

      Alex

      Thank you dear Lana. Aiming for deep but dressed meaning. U know what I said in my first post, there is always the flavor of “songs for you, truths for me” in my stories. But I’d like to keep the story to myself (without making it too general).