When love meant love and passion was still our ultimate goal

I’ve always loved the art of writing and playing with words (but I promise you, this is not the reason why I became a marketer) and over the years I’ve grown tighter and tighter with my keyboard, not only from my studies and work but also as a developing interest. During this time (and especially during my graduate year), I noticed that something was killing my appetite for wordsmithing; people’s way of killing words. The way words have been misused and exploited in situations where they never belonged in the first place; like casually throwing out ‘I love you:s’, calling ourselves or businesses ‘innovative’ when in fact there is little novelty or push for renewal in us.

I mean how many of you haven’t been in the situation when you’re applying for a job and feel like some of the words that you would like to use are already “taken” and covered in taboos, because they have been so exploited and commercialized? How annoying! Perhaps you decide to pay a visit to your thesaurus and try your luck there – to phrase better, less commercial, more personal, I mean it should sound like “you”. Then you’ll discover these beautiful synonyms. Welcome to my inspiration for this post! Is this language today? In that situation the most cynical person would begin to question the situation; so when people tell me they love me, they don’t actually mean that they ‘are in love with me’ or that they ‘can’t live without me’, it’s just a contemporary way of showing appreciation – or what? I mean many of my acquaintances tell me they love me on a daily basis, but I am pretty sure they can live without me and to them it’s just like giving me a hug – but in words.

It’s said that using the phrase ‘I love you’ in your mother tongue is somehow a different story. When I say, and I really mean when I do say it, “Jag älskar dig.” (‘I love you’ in Swedish) I truly do, from the bottom of my heart. Loving you like that would mean something much more than my admiration for you as a person and (mis?)using the phrase to pay you a compliment. If I love you, I can’t probably tell you how or what it is exactly that I am feeling, love is love. The simplest yet strongest thing for us humans. Someone said “love is everywhere”. It should be, don’t get me wrong (and I am sure it is if you pay enough attention). My point is that language is, or can be, one of our strongest tools (or weapons in some cases), why it would only be healthy to consider our own personal way of expression and phrasing. Few things are right or wrong in language (sorry grammar professionals, I am referring to something else) and meaning is always personal. But just by google translating ‘love’ from English to Swedish gives me the widest alternatives of what I could be feeling, in fact everything from love = kärlek (which according to me would be the “strongest” dimension of it) to love = noll (…noll means ‘zero’…does this mean love is still positive?!). Love = hälsning (‘greeting’ is also there, which kind of confirms my worry of over-using the phrase in everyday language). Ultimately, to me, love is a feeling indescribable to others, it’s too much and just love at the same time.

My conclusion from all of this is not, and I mean it, that you should stop using these “forbidden words” in favor of some beautiful, but perhaps to you meaningless, synonyms that you found (even though I have to confess that the thought actually crossed my mind…) somewhere. In that case, in the future we could be faced with problems of lacking references and descriptives behind the language we are using, right? I don’t know what the best way is to deal with the language used in applications (at least for us in the business world). Even if I will avoid some commercialized and overly used phrases to describe myself and my approach, it annoys me that some words are considered to be “forbidden” (at least based on the seminars I have attended and advices from HR people) and “false” – when in fact I am completely sincere when I am using them. In that case, language might become a challenge to find personalized expressions, one I usually enjoy, but since time is money these days many people can’t afford to play this game too long. Isn’t it disturbing to notice how many of these forbidden words you will find on your list when investing 2 or 3 minutes to write down as many as you can?

Here are some of the words I think have been over-used lately (however, without saying anything about their meaning or judging their value):

Passion/Being passionate, everybody are passionate today and I feel like ‘to be passionate’ about something has become something mainstream, while 5o years ago – it was probably considered to be luxury. Marriage could be forced, not everyone could be educated, work, do what they wanted (in comparison to the developed countries today). Was life more about musts then? Less about fulfilling wishes? Were needs considered lower in Maslow’s needs hierarchy? People expect you to be passionate about something today, have a drive, but yet when you are you cannot use the word as a reason and an ultimate goal, because it has become something mainstream – you should have something more. Is it so? Is passion not enough anymore?

Love (and interest), when can I trust you? Do I even need to doubt your sincerity? Can’t a stranger love me too? Just in another way than my lover?

Knowledge, everybody are so knowledgable about something today, the word has become so “blah”…I feel like it is screaming “find something else!” in my face, why?

Blog, haha…yes. Perhaps you should read my first blog post here “Far from a stereotype”. So, I am actively running LS with the girls, perhaps partly to counteract the stereotypes that exist of ‘bloggers’, win over the stereotyping and “not another blog” feeling. Just because everybody are doing it? Attention? Or a bigger purpose? Do we really need a reason? It’s just another part of popular culture.

Fashion, (even worse, fashion + blogs) sorry girls! You know I love fashion myself, but I hate the word because it makes me feel that I am part of something hyped that I cannot identify with. The word fashion has been infected with tons of negative connotations like being shallow, materialistic, (according to many of my contacts also ‘something too narrow’), being like everybody else – when in fact fashion and more so, style, should be about embracing your integrity, a way of expression – we can even talk about using it as a means of communication; telling something about yourself and catalyzing discussion. I have recognized that often I am using ‘style’/'styling’ or ‘design’ as synonyms to fashion, because I don’t identify with the word fashion. I love (haha, here I go using the word…)  fashion because I love to create (‘style’?) not to follow (‘fashion’?). Read my post “The closet therapy” to get my point.

Creative, in my opinion one of the most exploited words, don’t know why it sounds so bad in my ears. You should look at John Cleese speech about creativity and what it might be about.


Supertalent, everybody should be supertalents, so talent is not enough anymore?

Sweetie/Darling/Honey, I often think how to vary between these – and end up feeling like I speak like someone from an American teenage movie.

Innovation/Development, hyped words

Global, like it’s meaning – you’ll see this word everywhere.

Looking for/Seeking - we tend to use these so much that we might end up with nothing instead, everybody can’t look all the time, someone has to find something for things to go forward, other wise we will never settle and things will never be good enough.

Entrepreneur – today everybody seem to be entrepreneurs and having “the entrepreneurial spirit” for breakfast


Ambition/Being results-oriented


Multitasking/Being flexible

Self-something…self-motivated, self-service, self-everything.

Any words that you would like to add?

Even if love seems to be something more dimentionalized today and passion might be considered mainstream, using language with thought, confidence and flair is something – in my opinion – very attractive and interesting in a person. So perhaps we should give it more thought – or time at least? Make it personal.


Jag har alltid älskat att skriva och att leka med ord (dock inte varför jag valde att bli marknadsförare, det lovar jag!). I takt med åren har jag växt ihop alltmer med mitt tangentbord, inte bara från mina studieår och i jobbet utan även som en hobby. Under den senaste tiden och speciellt under mitt examensår, har jag dock märkt att det är något som har stört mitt intresse för att skriva; människors sätt att ta död på ord. Sättet som många missbrukar och exploaterar ord på och använder dem i situationer som de inte naturligt hör hemma i; t.ex. att bara sådär kasta ur sig ”jag älskar dig” till bekanta eller att kalla sig själv eller sin verksamhet för ’innovativ’ när det de facto finns lite sug efter förnyelse.

Jag menar, hur många av er har inte någon gång befunnit er i en situation när ni söker jobb och känner att några av de ord som ni skulle vilja använda redan är ”förbjudna/paxade” och täckta av tabus, för att de redan har exploaterats och kommersialiserats? Sjukt irriterande! Ni kanske bestämmer er för att ta en snabbkoll i ordboken och testa lyckan där – för en bättre frasering, mindre kommersiell, mer personlig, jag menar, det borde ju låta som ”du”. Då upptäcker du alla vackra synonymer. Välkommen till min inspiration för det här inlägget! Är det här språk idag? Cynikern skulle kanske ifrågasätta situationen; så när någon säger att den älskar mig, menar den de facto inte att den är ’kär i mig’ eller att den ’inte kan leva utan mig’; det är endast ett modernt sätt att uttrycka uppskattning på – eller vad? Många av mina bekanta säger (på engelska ’love you’) på en daglig basis till mig, men jag är ganska säker på att de kan leva utan mig och att det för dem främst är ett sätt att ge mig en kram – fast i ord.

Det sägs dock att det är annorlunda när man säger ’Jag älskar dig’ på sitt modersmål, det blir liksom annorlunda, kanske man blir mer sårbar? När jag använder den här frasen, och jag menar verkligen när jag använder den, så älskar jag dig verkligen. Från djupet av mitt hjärta. Att älska dig, betyder något mycket mer för mig än endast min beundran för dig och att använda frasen för att ge dig en komplimang. Om jag älskar dig, kan jag inte riktigt berätta hur eller vad exakt det är jag känner, kärlek är kärlek. Det enklaste, men samtidigt det starkaste för oss som människor. Jag hörde någon säga att ”kärleken finns överallt”. Det borde vara (och är säkert) precis så, missuppfatta mig inte. Min poäng är att språk är, eller kan vara, ett av människans starkaste verktyg (eller i vissa fall t o m ett vapen), varför det borde vara en hälsosam övning att fundera över vårt personliga uttryckssätt och vår frasering. Jag tror inte att det egentligen finns några rätt eller fel i språk (snälla ursäkta mig språkproffs, jag syftar på något annat än grammatik) och mening är alltid personlig. Bara genom att använda google translate för att översätta ’love’ från engelska till svenska ger mig alla möjliga alternativ av vad det egentligen är som jag borde känna vid användning av ordet ’love’. Förslagen innefattar alltifrån att love = kärlek på svenska (som jag själv skulle ha översatt det och som i mångas öron klingar som den ”starkaste” varianten av ordets betydelse). Bland förklaringarna hittar jag även love = noll, vilket väl borde syfta på obekräftad kärlek? Det är ju en slags kärlek, men knappast något positivt i längden. Love = hälsning fanns också med på listan, vilket väl kan fungera som en befogad oro för att folk har börjat exploatera just den här frasen. Å andra sidan, i slutändan borde väl kärlek vara en känsla som inte går att beskriva för andra, för mycket och bara kärlek på samma gång.

Min slutsats av den här diskussionen är inte, och jag menar det, att du ska sluta använda de här ”förbudbelagda fraserna” till fördel för några vackra, men kanske för dig meningslösa, synonymer som du hittat någonstans (även om jag skulle ljuga om jag påstod att tanken aldrig slog mig). I så fall skulle vi säkert sitta med framtida problem med en brist på referenspunkter och förklaringar bakom språket vi använder, eller hur? Jag vet inte vad det bästa (eller rätta?) sättet är att hantera problemet med det språk som används och ”godkänns” i ansökningar (i alla fall för oss inom affärsvärlden). Även om jag skulle undvika vissa kommersiella och exploaterade fraser för att beskriva mig själv och min approach, stör det mig att några ord anses vara ”förbjudna” (åtminstone baserat på vad jag har hört på seminarier och råd från HR personer) och ”falska” när jag är fullt seriös när jag använder dem. Det kan hända att språket i så fall blir en utmaning i sig, jag menar för att hitta personliga konnotationer och uttryck. En utmaning jag i vanliga fall gillar, men eftersom tid är pengar idag så har inte alla råd att spela det här spelet alltför länge. Är det inte oroande att märka hur många av de här orden som dyker upp på din lista efter att endast ha spenderat 2-3 minuter på att spontant skriva ner så många som möjligt?

Här är några av de ord (tog bort en del från den engelska listan, då språket har en inverkan) som jag tycker har överanvänts den senaste tiden (utan att värdera eller säga något om deras betydelse):

Passion/passionerad/brinna för något, alla är ‘passionerade’ idag, åtminstone känns det som det och därför känns det som att ordets betydelse har blivit rätt så mainstream, medan läget såg rätt så annorlunda ut för låt säga 50 år sedan då det verkade vara lyx. Äktenskap kunde vara ett måste och avtalade, inte alla kunde utbilda sig eller arbeta, eller göra vad de ville. Handlade livet mer om måsten då? Mindre om att uppfylla sina drömmar och innersta önskningar? Betraktade man behov längre ner i Maslow’s behovs hierarki? Idag förväntar sig folk att du har en passion för något, en drivkraft, men på samma gång – när du väl känner passion kan du kanske inte använda ordet som en orsak och ett slutmål, för det kan betraktas som något mainstream. Du borde ha något mer, känna något mer. Är det så? Räcker inte passion idag?

Kärlek (och intresse), när kan jag lita på dig? Behöver jag ens tvivla på din ärlighet? Kan inte en främling också älska mig, fast på ett annat sätt?

Kunskap, alla är så kunniga om allting idag, ordet har blivit så ”blaha”…att det känns som att det skriker åt mig att hitta något annat att ersätta det med, varför?

Blogg, haha…ja. Ni borde kanske läsa mitt första blogginlägg här ”Far from a stereotype”. Men! Jag driver den här bloggen med tjejerna, kanske delvis för att motverka de stereotyper som finns om bloggare, vinna över stereotypifieringen och känslan av ”inte en till blogg”. Alla håller på med det, är det bara därför? Eller för uppmärksamhetens skull? Eller ett större syfte? Behöver vi verkligen en orsak? Det är bara en del av modern populärkultur.

Mode (eller ännu värre, mode + bloggar), förlåt tjejer! Ni vet att jag själv också älskar mode, men jag avskyr verkligen ordet eftersom det får mig att känna mig som att jag är en del av något hypat som jag inte riktigt känner igen mig själv i. Det är som att ordet har blivit infekterat av en drös med negativa konnotationer, som att modefolk är ytliga, materialistiska (enligt många av mina kontakter även något ‘för begränsande’), att man är som alla andra, när mode och stil borde handla om att ta vara på och lyfta fram sin integritet, en uttrycksform, man kan t o m tala om att använda det som ett kommunikationsmedel och ett sätt att berätta något om sig själv och katalysera diskussion. Över åren har jag därför märkt att jag i allt större utsträckning har börjat använda ord som ’stil’/’styling’ eller ’design’ som synonymer för det som jag menar med mode – för jag identifierar mig inte med ordet mode. Jag älskar (haha…här “missbrukar” jag ordet lite själv också!) mode för att jag älskar att skapa (’stil’?), inte för att följa efter (’mode’?). Läs gärna mitt tidigare inlägg ”The closet therapy” för att förstå min poäng.

Kreativ, ett av de mest exploaterade orden enligt mig, vet inte varför det klingar så dåligt i mina öron. Ni borde lyssna på John Cleese tal om kreativitet och vad det kan handla om.


Supertalang, alla borde vara supertalanger, räcker inte talang längre?

Innovation/Utveckling, hypade ord

Global, precis som sin betydelse ser du det här ordet överallt

Entreprenör, idag är de flesta entreprenörer känns det som och till frukost käkas “en sann entreprenörsanda”



Har du några ord som du skulle vilja lägga till?

Även om kärlek tycks vara något mer dimensionaliserat idag och passion kanske ses som något mainstream, ser jag i alla fall det som otroligt attraktivt och intressant när människor använder språk med eftertanke, självsäkerhet och stil (säkert annat än vad jag själv gör såhär mitt i natten!). Med hänsyn till detta kanske det lönar sig att ge vårt språkbruk lite eftertanke – eller tid åtminstone? Gör det till något personligt.

All about soul. Music addict. Business mind. Digital Marketer and PR Professional for a living. Passionate. People's person. In love with life and challenges. Swedish, half-Finnish, lived most of my life in my suitcase but moved back to Sweden in 2013. So here I am. Follow my journey!

Comments are closed.