A Whiter Shade of Pale

Crossroad
I thought I knew her
but I didn't. 
She fooled me too. 
And as stupid as I was, 
I allowed her to.

That night she cried, because she had realized that she had paid the highest price of all. The filter was off. Unable to stop it, it swallowed her like a careless river. Something had happened. It was always like that. Stumble became fall. Fall became steep. Steep became mountain. Mountains with sharp white edges. Somehow the equation had been locked. White didn’t polarize towards black anymore, there were no vibrant colors in between. Only pale. Always a whiter shade of pale, and she couldn’t stop it. But it was stopping her.

It didn’t matter. Not even that night, when all that could have been done had been done. The grand table had been reached. Goals had been met, even exceeded. But nothing, no authentic feeling. It all felt so fake. Empty. This was one of those grand moments in life, she thought, but all that went through her was – anxiety. It made her feel robbed. Scared that this would be the future, scared that this would be it, scared that she let it happen. After fighting so hard to sit there, why couldn’t she enjoy it? Focus was elsewhere, pushing down the rest of her. “Later” had been one year, five years, ten years, fifteen years. “Later” had managed to suffocate “now”. She wasn’t even surprised about it. She thought too many years had passed for anything to change the equation. Radical had already passed and passed again. She knew herself too well.

All she could think about, even on that important day, was all those things that had pushed her to climb in the first place. She knew she thanked them. At the same time, she wanted to scream; express the sleeping thoughts, desires and experiences that she felt hadn’t survived the years. The things that could wake her up in the nights. So much had been said, but still, she felt misunderstood, unable to get there anymore. Time had passed and taken the opportunities with it. Pressed them into a format they would never accept, a format they hadn’t been made for. She was a fond believer in “it’s never too late” but somehow she knew this was only part of the truth. Deep within, she knew she would never get the chance to do those things again – and for that she was grieving. When she looked back, what would she see? Would she ever be able to get over the pain, the people whose happiness had robbed her of hers. Was she always going to be trapped like this?

She said she would fight bitterness. She was no quitter. She didn’t complain for nothing. She learned her lessons and offered forgiveness, even when reasoning with absurd circumstances. She patiently picked up the pieces and tried again. Even though she had realized that no one was picking up the pieces behind her. Numbed about what to do, she continued. In the hopes of finding another destination. “But if you’re not the brightest star in solving equations and maths, she said, imagination may lead you on”. “Sometimes life is just unfair and it’s our task to find a way to deal with it.”

She missed it. She couldn’t help to want to forgive again. To have it all back. She knew nothing would ever be the same again. How could it really? What had been lost had been away too long. Somehow she had continued, she had to, and so had they. They had chosen a different path. That summer so long ago, it turned out that she had been right. She could feel it, it was their last summer together why she had tried to enjoy every second of it. After that everything would change. Despite what happened thereafter, I could sense that she never expected the outcome. It was as if everything went, if possible, another whiter shade of pale. After countless and hopeless tries to save her, I realized I had taken the same roundabout as she. Alternatives had been robotically stuck on old tracks. We had to scratch the surface, both of us, to make a mark big enough to stop the wheel from spinning. She told me she had decided to run her own race, for the first well-deserved time in her life. She wasn’t about to look back again. I told her it may be her last chance. She told me living with this much bad luck this long, has eaten up much of her hopes of finally finding “the lucky trousers”. BUT -

Whiter and paler than ever before,
and against all odds,
I once again witnessed her stepping out of the backseat 
to take over the steering wheel of her life again. 

*

Would life show her mercy at last? Did she find her luck?
Well, she told me, that is still a story waiting for its content
but she will be happy to share it in the future.

*

Inspired.

Note: This story was composed based on a group discussion among females and their mini-stories, talking one-on-one about the anxiety problems and feelings we are experiencing as young adults; thinking about our dreams, time limits and barriers we face as human beings. The battles we have with ourselves to make the equation work. To be able to learn, enjoy the present and forgive the mistakes. These things are not always things people talk about, why we hope this will help to shed a bit of light on the importance of offering more support for this important area.

Notering: Den här berättelsen har satts ihop baserat på en gruppdiskussion kvinnor emellan om deras mini-berättelser, i diskussionen kring den ångest många av oss unga vuxna (och många andra) upplever som en del av dagens moderna samhälle. I våra tankar kring våra drömmar, tidsbegränsingar och olika hinder på vägen. För att lära oss något, njuta av nuet och förlåta misstagen. Det är inte alltid så lätt att försöka bemästra denna ekvation, eller något som folk pratar om, varför vi hoppas att vi kan öppna upp diskussionen för att lyfta fram behovet av mera stöd för detta viktiga område.

*

Jag trodde jag kände henne. 
Men det gjorde jag inte. 
Hon lyckades att lura mig också. 
Vad gjorde jag? 
Dum som jag var lät jag henne lyckas. 
Mitt framför ögonen på mig.

Det var en av livets stora stunder och viktigaste ögonblick den kvällen, men hon kunde inte få stopp på det. Den kvällen slog allt henne som en rak höger; hon hade betalat ett högt pris för att sitta där hon gjorde. Hon hade nått största framgång, men hade fått betala ett pris som inget riktigt lyckades återge. Det fanns inga filter. Något hade hänt. Vad?

Det var alltid så. Hinder blev fall. Fallen blev brantare. Stup reste sig till berg. Bergskedjor med vita vassa vita toppar. På något sätt hade ekvationen gått i lås. Vitt polariserade inte längre mot svart, med hela färgskalan däremellan. Saker och ting omkring henne började blekna. Hon kunde inte få stopp på det, men det stoppade på något sätt henne.

Det spelade inget roll. Inte ens när hon gjort allt för att rädda det som kunde räddas. Hon satt där hon gjorde, med målen avbockade. Hon kunde inte se det, känna lyckan för det. Inget kändes äkta, allt kändes falskt. Tomt. Hon visste att detta var ett av livets “stora ögonblick”, ytterligare ett ögonblick som omständigheterna drev henne till att kasta bort. Bara sådär. Det enda hon kände var ångesten och rädslan för att det här skulle vara det. Att det här var framtiden. Att livet inte skulle erbjuda henne en annan avkastning. Hon kände sig bestulen och beskyllde sig själv för att hon låtit det ske. Hon hade jobbat så hårt för att sitta där hon gjorde. Varför kunde hon inte få njuta av det? “Senare” blev ett år, fem år, tio år, femton år. “Senare” lyckades suga musten ur “nu”. Det värsta var att hon inte ens var förvånad. För många år hade gått för att något skulle göra någon skillnad längre. Det radikala hade passerat henne och fortsatt förbi om och om igen. Hon kände sig själv för bra.

Det enda hon kunde tänka på, till och med denna viktiga kväll, var på allt det som hade pushat henne upp på topparna i det första taget. Hon visste att hon egentligen var tacksam för det. Å andra sidan, ville hon skrika; få ur sig alla tankar, all längtan till det som inte hade överlevt de svunna åren. Det som kunde väcka henne om nätterna. Så mycket hade sagts, men hon kände sig fortfarande missuppfattad. Tiden hade passerat och tagit möjligheterna med sig. Försökt att pressa in dem i ett format som hon förstod att de aldrig skulle acceptera, ett format som de helt enkelt inte var gjorda för. Hon var en idog anhängare av mottot “Det är aldrig för sent”, men hon var inte dum, hon visste att det bara var hälften av sanningen och att hon aldrig skulle återfå en del av möjligheterna att uppleva de där sakerna igen. Det var detta hon sörjde. Hon var rädd: när hon vände sig om, vad skulle hon se? Skulle hon någonsin kunna komma över människorna och händelserna som höll hennes lycka gisslan? Skulle hon vara fast på det här sättet?

Hon berättade för mig att hon hade lovat sig själv att kämpa mot bitterheten. Att ge upp var inte hennes grej. Hon klagade inte för smågrejer. Hon tog vara på möjligheter att lära sig läxor och var inte sen med att sträcka ut handen och erbjuda förlåtelse, till och med när hon handskades med absurda situationer. Hon plockade upp bitarna och försökte tålmodigt igen. Trots att hon förstått att ingen plockade upp bitarna efter henne. Nollställd och slut på idéer lärde hon sig att fortsätta. Hon sa att “om man inte är den vassaste pennan på att lösa ekvationer och matte, kan ens fantasi ibland spela oss ett spratt och leda ut oss på villovägar. Ibland är livet bara orättvist och det måste vi lära oss att leva med.”

Hon saknade det. Hon kunde inte hjälpa att vilja förlåta igen. För att återfå det igen. Hon visste att vad hon än gjorde så skulle inget någonsin bli detsamma igen. Men hur skulle det kunna bli det, det som hade gått förlorat hade varit borta på tok för länge och på något sätt hade hon lyckats fortsätta. Det hade de också gjort. De hade valt en annan väg. Det hade visat sig att hon hade haft rätt, den där sommaren för så länge sedan när hon hade misstänkt att det här skulle bli deras sista resa tillsammans. Hon hade därför försökt att njuta så mycket hon kunde av varje sekund tillsammans. Efter det förändrades allt. Oavsett vad som hände därefter, såg jag på henne att hon aldrig hade förväntat sig det som skulle komma. Det var som om allting blev, om möjligt, ännu blekare. Efter otaliga och vad som kändes som hopplösa försök att rädda henne, kom jag på mig själv med att cirkulera i samma rondell som henne. Alternativen hade, på ett robotliknande sätt, kört fast i gamla spår. Båda skulle vi bli tvungna att repa ytan tillräckligt hårt för att komma upp från våra gamla spår igen. Hon berättade för mig att hon hade bestämt sig för att köra sitt eget race, för den första välförtjänta gången efter alla dessa år. Hon hade inte tänkt att se sig om och riva upp gammalt igen. Jag sa till henne att det kan vara hennes sista chans att rädda det hon saknade. Hon sa att efter att ha levt såhär länge på en kost av otur, har gjort att hon har svårt att tro på hoppet om att hitta “turbyxorna” en dag. MEN,

Trots att hon var vitare och blekare än någonsin förr,
mot alla odds,
såg jag henne åter kliva ur baksätet 
för att överta kontrollen över sitt liv igen.

*

Skulle livet äntligen bjuda henne på tur?
Hon sa att det är en berättelse som fortfarande väntar på sitt innehåll.
Hon delar gärna med sig igen längre fram.

*

Inspirerad.

Trapped

All about soul. Music addict. Business mind. Digital Marketer and PR Professional for a living. Passionate. People's person. In love with life and challenges. Swedish, half-Finnish, lived most of my life in my suitcase but moved back to Sweden in 2013. So here I am. Follow my journey!

Comments are closed.